There are no translations available.

kaninmindre

Kaniner

Historia

När man först började domesticera kaninen gjorde man det för köttets skull. Det var munkar som började med att ha kaniner i fångenskap. Troligast var det även i klostren de första raserna började avlas fram, någon gång under 600-talet. Det ägde rum på flera olika ställen i Europa och Afrika. Kaninen var redan då ett förtjusande sött djur, men det har förändrats en hel del till utseende och vanor sedan dess förfäder skuttade runt i naturen för tusentals år sedan.

Syftet med att tämja dessa djur var inte för att ha dem som keldjur, man var istället ute efter pälsen och köttet från kaninen.  Det var inte förrän på 1700-talet som man började se kaninens charm och började ha dem som husdjur. Då insåg man också vilken vän för livet man hade fått. Efter detta så har det blivit mer populärt, speciellt i USA och Europa, att ha kanin som husdjur och att föda upp dem i för kel, hopp eller i specifika raser och färger.

 

kanin kalle 1

Utseende och egenskaper

Tamkaninerna idag har ärvt sina gener från sina förfäder, vildkaninerna. Några typiska egenskaper för kaninen är nyfikenhet, intelligens och gemenskap. Vilda kaniner lever i kolonier där de bor i gångar och hålor under jorden. Alla kaninerna har sitt eget revir och vet sin plats i gruppen som leds av en dominant hane eller hona. Vilda kaniner förökar sig väldigt snabbt. De kommunicerar med hjälp av olika ljud, rörelser eller kroppshållningar. Kaninens öron hjälper till att reglera kroppstemperaturen. Kaniner är främst aktiva på kvällen och natten då de kommer ut ur sina hålor och letar efter mat. Om man som ägare av tamkaniner undrar hur man bäst hanterar sitt djur kan man hitta väldigt många ledtrådar i vildkaninernas vanor och beteende.

För att förstå din tamkanin måste du acceptera och respektera att den först och främst är ett bytesdjur. Kaninerna är alltid uppmärksamma efter hot i omgivningen, rovdjur som människor. Kaninerna förlitar sig på sina instinkter och sätt att överleva. Tack vare deras bra hörsel och deras otroliga bra luktsinne kan de alltid vara på sin vakt mot alla faror. Kaninen har långa bakben och starka muskler som är utvecklade för att låta kaninen fly snabbt om den blir hotad.

Kaninen lever i 6-10 år och trivs bäst om den får rätt bomiljö, foder och uppmärksamhet från familjen. Den behöver även aktiveras utanför och inuti buren, t.ex. med grenar att tugga på. Vinner du din kanins förtroende så blir det ett mycket trevligt husdjur som kan lära sig en hel del. Den långörade varelsen från vildmarken är idag ett älskvärt husdjur som passar in i vilken familj som helst, barnfamiljer och familjer med andra husdjur – såklart under uppsikt.

 

kanin kalle 2

Vad äter en kanin?

 

Kaniner är liksom hästar och kor betande djur som i naturen huvudsakligen livnär sig på gräs, blad och andra låga växter. Kaniner är grovfoderätare, d v s  de kan och ska smälta cellulosa med hjälp av sina bakterier i blindtarmen.

För kaniner i fångenskap fel foder både direkt och indirekt den vanligaste orsaken till sjukdomar. Förutom livshotande mag-tarmsjukdomar kan kaniner få problem med tänderna och ett nedsatt immunförsvar.

Den största delen av en kanins kost ska utgöras av hö för att den ska må bra. Kaninen ska äta minst 80% hö. Hö ska alltid finnas i obegränsad mängd men det räcker faktiskt inte bara att se till att hö alltid fylls på. Man måste dessutom vara mycket sparsam med att ge annat foder, eftersom kaninen kommer att  äta mer av den godare maten än hö.

Variera gärna mellan hösorterna, men var försiktig med att ge för mycket alfalfahö, eftersom då det är väldigt kalkrikt och kan göra att kaninen får urinsten. Tänk också på att löst hö är bättre än pressat hö.

 

Bladgrönsaker

Som komplement till hö är den bästa födan bladgrönt av olika slag. I naturen äter kaniner bladverken och stammarna på växten, inte rötterna eller frukterna. Helst ska man variera så mycket som möjligt och försöka få med tre olika sorter varje dag.

Några exempel på bra bladgrönt är gräs, klöver, hallonblad, maskrosor och annat ogräs, blad från fruktträd och andra vanliga lövträd, sallader av det mörka och lite grövre slaget, blaster från olika rotfrukter, färska krukörter, persilja, hibiskusblad från obesprutade plantor, broccoli med blad, kål av olika slag samt spenat och mangold. Man ska dock vara lite försiktig med spenat, mangold, kål, brysselkål och broccoli så att man inte ger för mycket,  eftersom det kan orsaka ämnesomsättningssjukdomar, men i blandning och i mindre mängder går det bra.

 

Torrfoder

Det vanligaste torrfodret som säljs till kaniner utgörs av olika sorters pellets- och gnagar-/kaninblandningar. Många av dessa blandningar innehåller säd, frön, majs, flingor, torkad frukt m m. De är mycket onyttiga och dem bör man inte alls ge till sin kanin! De är alldeles för feta, kolhydratrika, lättuggade och innehåller alldeles för lite fibrer.

Vill man ge pellets till sin kanin så ska det vara pellets av god kvalité och hög fiberhalt (minst 18 %, helst 20-25 %). Detta bör dock ske med en begränsad mängd. 1-2 msk/dag till en 2 kiloskanin. Pellets kan också uteslutas helt.

 

Nattavföring

En viktig del av kosten till en kanin är den egenproducerade nattavföringen som kaninen äter direkt från analöppningen. Dessa små ”pluttar” med ett lite druvklaseliknande och blankt utseende, kommer från blindtarmen och innehåller viktiga vitaminer och näringsämnen. Det kan tyckas oaptitligt att kaninen äter sin egen avföring, men dessa små ”vitaminbomber” är väldigt viktiga för kaninens hälsa!

Godis

En liten bit morot, frukt eller bär kan man ge som godis någon gång i veckan. Nötter, frön, kakor, choklad, frukostflingor, godis och andra sötade livsmedel bör man undvika helt och hållet. Har man sin kanin ihop med sin hund eller katt så ska deras mat ställas på en sådan plats att kaninen inte kan komma åt den.

 

Mineralstenar och vitaminer behövs inte

Salt- och mineralstenar behövs inte till sällskapskaniner. Är din kanin frisk och äter en fullgod kost så behöver du inte tänka på något vitamintillskott.

 

There are no translations available.

getfamilj

Getter

 

Getternas historia

 Getter ger oss mjölk, kött, skinn och horn.Geten domesticerades för omkring 6 000 år sedan och ända sedan yngre stenåldern har människor haft getter som husdjur i Sverige. Detta gör den till ett av våra äldsta domesticerade djur. Domesticering är ett ord för den förändring som en djurart genomgår när den från vild form övergår till ett mer eller mindre beroende husdjur, detta genom en avel som människan styr.
Våra tamhundar är till exempel domesticeringar av vargen. Även nötboskap, getter, får, huskatter och hästar är exempel på domesticerade djur.

Getter används av människor över hela världen, framför allt för att få kött och mjölk. Getterna får beta på öppna marker och i skogen. Ibland har man en herde som vaktar dem. En bra mjölkget kan ge runt 1 000 liter mjölk under en säsong (cirka 10 månader). Här hemma i Sverige så uppskattas varken getens mjölk eller köttet speciellt mycket. Om vi äter något som kommer från geten, är det oftast getost. Annat var det förr i tiden. Den som inte hade råd med en ko, kunde i alla fall ha en get som gav lite mjölk, därför kallades geten för fattigmansko.

Numera är geten ett populärt keldjur. Och så gör de nytta i våra marker. Markägare använder gärna getter som ”landskapsvårdare” för att behålla öppna landskap. Dessa djur är nämligen mycket duktiga på att röja i vildvuxen buskmark.

För tvåhundra år sedan fanns det 170 000 getter i Sverige, men idag finns bara några tusen. Idag vill vi bevara gamla svenska getraser: jämtget, lappget och göingeget. Tillsammans kallas de allmogegetter.

 

Vad äter getter?

Getter är buskätare och äter helst bark och sly.  Detta har gjort att de har använts en hel del som mjölkdjur. De äter mindre i förhållande till sin kroppsstorlek än vad korna gör vilket resulterade i att de som inte hade råd med kor kunde skaffa sig getter istället.

 

 

 

jamtget

Jämtget

Jämtgeten är en oförädlad lantrasget med anpassning till fäboddrift. Den var förr vanlig i framförallt Jämtland och Härjedalen. Det som skiljer jämtgeten i första hand från den sydligare göingegeten är anpassningen till det nordliga klimatet samt deras kost.


Ursprung

De besättningarna av jämtget som man hittar idag härstammar dels från Skånes djurpark, dels från en privatbesättning i Aspås i norra Jämtland, den s.k. Engla-stammen. Jämtgetterna på Skånes djurpark kom till parken 1951 från Oviken i Jämtland, och de var alla vita och behornade. Eventuella färgade individer tog man bort från aveln. Med jämna mellanrum köpte man in nya vita och behornade bockkillingar från gårdar i norra Sverige. Jämtgetterna ur Engla-stammen kom till Engla Perssons gård i Aspås 1942. Engla i sin tur hade köpt sin första get från en gård i Rödöns socken, vars getter enligt en uppgift hade funnits på gården lika länge som gården själv funnits, dvs åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Engla Persson hade som mest ett trettiotal getter samt två bockar, de hade alla de färger som förekommer hos dagens jämtgetter. 1991 så tog Skansen och Fredriksdals friluftsmuseum över getterna som nu fanns kvar av Engla-stammen.


Utseende

Jämtgeten är lite smäckrare, elegantare och lite mer finlemmad i jämförelse med den sydliga göingegeten. Huvudet är smalare och finare. Färgen är vanligen vit eller vit med mörkare tecken i form av ansiktsmask och ryggål i brunt, svart eller grått. Bruna/viltfärgade djur förekommer liksom brunbältade. Svartbrokigt har förekommit i någon besättning. Jämtgeten är behornad.


Hotbild

Den 31/12 2012 fanns det 472 jämtgetter (77 bockar och 380 getter) i genbanken.
Rasen betraktas som utrotningshotad. Fler bevarare behövs!

 

Dvärgget

Den afrikanska dvärggeten härstammar från Kamerun, ett hett och torrt land i västra Afrika. Där har getter hjälpt människor att överleva. Dvärggeten blir sällan mer än 45 cm i mankhöjd. Den är ett populärt sällskapsdjur och har under lång tid varit det. Den har ett trevligt och lugnt temperament, vilket har gjort den till ett populärt sällskapsdjur och barnens speciella favorit.

 

Dvärggeten är även den en buskätare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

There are no translations available.

Tre killingar

Vallastallet & smådjuren

Gillar du hästar och andra djur? Besök då Valla gård och Vallastallet, där du hittar ett stort ponnystall med ett femtiotal hästar, och många smådjur, t ex getter, kaniner och höns.

Sommartid bor de flesta djuren ute i hagar på Vallaområdet nära lekparken Lill-Valla. Smådjuren har flyttats in i den nya smådjursanläggning som byggdes i samband med att man gjorde om Lill-Valla.

Skötseln av smådjuren på Valla gård drivs i friluftsmuseets egen regi, medan hästarna ägs och sköts av entreprenören Valla Ponnyklubb.

 

hast

Ridverksamhet

Vallastallet har en omfattande ridskoleverksamhet. Här ordnas också rid- och körtävlingar, ridläger m m. Verksamheten drivs av Valla Ponnyklubb.
Läs mer om Valla Ponnyklubb på klubbens egen webbplats

 

kanin

Smådjuren

Under de närmaste åren kommer vår smådjursanläggning att fungera som genbank för hotade lantraser. Vi vill också gärna ge goda råd om hur man sköter sina egna smådjur.

Vill du komma in kontakt med vikarierande djurvårdare Natalie Ekström, ring 013-20 64 23 eller mejla till This email address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.